Jag har gjort det jag trodde var helt omöjligt. 

Jag har lyckats förtränga att jag inte har någon morfar längre. 

Och inatt kom mitt medvetande tillbaka. 

Jag drömde om honom. 

Jag drömde att hela familjen var hemma hos min morfar i hans hus antar jag att det var. (Fast det inte alls såg ut som hans hus, huset var så fruktansvärt stort) 

Jag och morfar satt och skrattade och pratade och han tog tag i min hand så där hårt så det sticker till i hela handen. (Som han alltid gjorde när han skojade.) 

han skrattade när jag sa att det gjorde ont. 

Och sen kom mamma och Lena in innanför dörren med pizza, och ropade att vi alla skulle komma ut och äta. Och då helt plötsligt låg morfar i sängen och var död. Och jag ropar på alla i ren panik att han är död. Och alla kommer in i rummet och säger, att han har varit död länge. 

Då vaknar jag upp ur min dröm och stört gråter. 

Och det tar flera minuter innan jag inser att han faktiskt är död på riktigt. 

Vänder mig om i förtvivlan och stortjuter för att väcka Jens så han kan trösta mig och hålla om mig. 

Men han är inte i sängen så jag kollar till på klockan och ser att den är 06,00. Så jag flyger upp i sängen (fortfarande stortjutande) och ut i vardagsrummet och gråter och skäller på honom för att han inte är i sängen klockan 6 på morgonen. 
Stackarn förstod ingenting alls och förklarar för mig att klockan bara är ett, och följer med mig in i sovrummet och håller om mig tills jag slutar gråta och somnar. 

Ja, fy fan vilken natt säger jag bara. Så hemskt! 
Fy vad ledsen jag blev, och jag känner mig fortfarande lite låg. Men det är klart. Jag har ju för gudsskull inte min morfar kvar i livet. 

Förstår inte hur jag lyckades glömma bort. Är det ens möjligt? 

Jag tror att jag har varit så inne i min egna värld och mina egna problem så jag har förträngt det faktum. 

Har varit så mycket med jobb, och så många beslut att fatta så jag har glömt bort vissa saker. 
Undra om det är någonting mer jag lyckats lägga åt sidan? 

Det tror jag inte. Men det känns så lustigt nu. 

Känns skönt att de flesta beluten verkar vara tagna nu i varje fall. 

Men förstår inte hur det ska gå till. Hur fasen ska man klara allt det som är beslutat, fast ändå inte riktigt helt fastställt ännu?

Jag känner mig som ett stort frågetecken, och jag vet fan varken ut eller in typ. 
Men det är tur att jag är en duktig skådespelare och lyckas spela även för mig själv. 

Men ibland trycker sig sanningen tydligen fram, och det blev tydligt inatt. 

Nu ska jag sätta mig i soffan och lyssna på thåström.

Sen ska vi iväg och köpa present åt väldens finaste barn som fyller år på Onsdag. 

Och på Fredag ska vi till stockholm för att besöka dom alla. Och fira den underbara ungen och Mathias! 

Det ska bli mysigt! 

Åh, vad jag saknar min familj idag. 

Varför kan vi inte alla bo närmare varandra?!?

Idag ska jag även köpa fortsättningen på boken femtio nyanser av honom. Vilken bok, den rekomenderar jag starkt!