Jag har den bästaste pojken man kan tänka sig. Lille lille Jens.

Han är alllt i ett. ta 3 betala för 2 lixom. fast utan att behöva betala.

Han är den bästaste jag är verkligen kär i den tönten.

Jag älskar honom <3

Jag har komigt på det att jag är helt ur balans. HELT ur balans.

Det är och har blivigt så mkt. Både bra & dåliga saker.

1.Mamma & pappa skiljer sig

2.jag har ont ont ont (knä och brösten)

3.sunes död

4.sunes begravning

5.BRÅK ! med en viss Carro.(Det var bara fakta inte en utskälning & så farligt kan de la inte varit)

Det som är bra är väl att Jens kom in i mitt liv =)

att jag har lättare att prata med min klass (fortfarande pinsamt men jag klarar det, dom flesta är snälla)

plus att jag får väldigt mkt stöd med allting från min kära vän Sofia.

Och även av Linda & Maria tack =) (fast vi inte känner varandra så väl så finns dom där. Det känns trygt vid vissa tillfällen.

Jag menar att mamma och pappa flyttar ifrån varandra det är något som påverkar mig väldigt väldigt mkt och det kommer det ju alltid att göra. Man kommer ju aldrig få samma tryghet man måste ju istället hitta en ny, inte samma gammla vanliga tyghet. Men vist kommer man inte känna att det är skit jobbigt hela livet men jag är en känslig människa och vet att jag kommer att tycka det är jobbigt väldigt väldigt länge. (kanske inte normalt men sån är jag)

Att Sune är död är såklart något som påverkar mig eftersom det är min pappas bror men vist jag träffade inte honom ofta har aldrig gjort det under min barndom eller under dom senaste åren heller. Men pappa och han träffades ju ganska ofta nu när han låg inne p sjukhuset. Jag kommer ju sakna honom fast jag inte kände honom så väl, men det är klart att man kommer sakna honom ändå. Han är ju ändå min ända farbror jag har/hade.

idag klockan 11 så var jag pappa mamma på begravning, Min pappas bror har dött så vi var och begravde honom idag.

Ursch vilken obehaglig känsla, Hela huvet vart tungt

Det vart svårare och svårare att andas kändes som man hade en stor jävla boll i bröstet som blev större och större för varje andetag man tog.

Det kändes även som att jag skulle ramla ihop där på golvet när jag gick fram och lämnade min ros på kistan.

Det var en enorm smärta i mig.

Och bara jag tänker på honom så börjar tårarna rina

och smärtan i bröstet kommer tillbax.

Jag fick komentaren av pappa idag. "Din tatuering påminner mig om Sune" Så jag kände bara hur jag ville dölja den. Hur jag lixom bara ville få bort den ett tag.

Prästen som pratade på begravningen var dum i huvet föresten. JÄVLA KÄRRING !! Ska man stå dära och lixom ha  "medlidande" så ska man väl ändå kunna namnet på den döda ? Men nej det kunde inte hon, Då kände jag att all sorg blev till ilska men den ilskan försvan fort när alla började sjunga psalmen. 

R.I.P Sune <3