Jag har blivigt kallad olika smeknam ända sen jag var ett litet barn.

Muffin , tjockis , fetto mm.

I 4 - 7 brydde jag mig jätte mkt om vad andra tyckte och sa , jag mins att jag var jätte ledsen över vad folk kallade mig osv.

Sen i 8:an och 9:an så slutade jag bry mig , eller nej det gjorde jag verkligen inte . det är ord som alltid gör ont och det kommer dom alltid att göra, men jag låtsades som att jag inte brydde mig jag stog där och log och sa jag vet eller något i den stilen.

Men sen igår när jag Linda , Alex var på väg in från matsalen så kom en kille och sa jävla äckel skabb fetto till mig. Inte nog för att det var väldigt pinsamt men det gjorde väldigt ont å. Och man märkte väldigt tydligt på både Linda och Alex att dom inte viste vad dom skulle säga och hur dom skulle bete sig. Men jag låtsades som om ingenting men sen när man kom hem och la sig på soffan och kolla på film med pappa kunde jag verkligen inte hålla tårarna inne.

Många tänker väl ähh mkt att gråta över.

Jag vet hur det är jag tänkte själv dom tankarna i 8:an och 9:an men just nu är jag väldigt sårbar , jag klarar inte minsta lilla kritik inte ens av mina vänner eller min familj , jag brukar kalla folk störd och dum i huvet. Men min bror sa det till mig idag , och det kändes som jag fick en kniv igenom mig. Men jag vet att han verkligen inte mena någonting illa , Men just nu klarar jag ingen kritik.

jag klarar inte att någon säger "det här var inte så jätte bra gjort Linn du skulle klarat det mkt bättre om du försökte mer kämpa vidare" jag skulle gå sönder.

När jag hör minsta lilla sak som inte är bra som är riktad till mig så vill jag bara lägga mig ner på golvet skika gråta och vänta på att bara få dö så jag kan få försvinna. 

Jag vill inte vara med längre, det är inget kul spel.

Jag skäms över mig själv , jag skäms över mig själv åt mina kompisar jag umgås med , mina tankar blir "shiit , dom lär ju skämmas som fan att gå här med mig. det skulle iaf jag gjort."

Jag vill lixom bara sjunka under gjorden och försvinna och bara ligga där och vänta på att allt ska bli bra.

Jag och Sofia var ute och gick förut en LÅNG promenad , och jävligt fort. Jag fick lixom ränsa hjärnan lite , kunde reda ut vissa tankar jag hade men sen efter ett tag så fick jag bara nya och nya problem på huvet. När man löste ett av dom kom det typ 20 nya. jag blir galen!!! Jag vet inte vart jag ska ta vägen jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara försvinna.

jag klarar inte detta käns det som , det käns som att allting jag gör bara går åt helvete spelar ingen roll hur mkt jag än försöker att tänka posetivt ingenting INGENTING hjälper.

JAG GÅR SÖNDER ! 

 Skönt att vi har studie dag i morgon så jag kan få ligga hemma och tänka på vad jag ska göra och hur jag ska göra för att kunna ta tag i mitt liv och må bra!