Ursch i morron har vi skolfoto i skolan, jag som inte kunde vara mera munter än vad jag redan är eller hur ? fy fan inte alls sugen på att ta en massa kort och greja och ha mig , så jag tror ärligt talat att jag skiter i det , men jag ska sminka mig och fixa håret ifall det blir ändrade planer , som förra året när jag vart med tvingad , stod där i smutsigt hår och nästintill osminkad. Det var faktiskt lite pinsamt.

Men i år ska jag vara förberädd ifall att lixom , men jag ska iaf försöka undvika att vara med på kortet jag har verkligen ingen lust med det,

Och verkligen inte när jag mår som jag gör med ,

Jag mår ju verkligen inte bra . Jag ser knappt nått ljus , men det är bara le och se glad ut.

Varför blir det alltid så för mig? Att händer det en sak för mig så ska jag dra upp alla sår som precis har börjat läka lite smått i hörnet . Så istället för att låta den lilla sårskorpan som täkt 2 tusendelar av mitt sår vara kvar så ska jag riva upp den med och bli ledsen över det med. Jag blir så trött på mig själv. Jag vill bara le och vara glad så som jag var för ett halv år sen innan jag viste någonting om denna separationen. Ingenting är sig likt längre. Men det kommer heller aldrig någonsin bli så som det var såklart. MEN det kanske iaf kan bli bätte ? Jag måste bara sluta riva på mina sår och låta dom läka , men hur ska jag klara av det? jag blir ju bara påmind av allting hela tiden. JAG ORKAR INTE !!!!!!!

Jag har hållt mig länge en lång tid nu , om en sak som verkligen glädjer mig till 100 % en sak som får mig att känna en stor gnista till livet. En helt underbar sak.

MIN SYSTER SKA HA BARN !!! JAG SKA BLI MOSTER!!!!

Jag har vetat det väldigt länge men man har ju inte fått säga så mycket om det förutom inom familjen sådär lixom. Men det känns bra nu när man vet att man kan skrika det ut till resten av världen att min syster ska ha barn. JAG SKA VARA BARN VAKT annars blir jag tokig. jag går ju trotts allt barn och fritid så jag lovar ju att varken ta sönder den eller döda den. :P

Nej men det ska faktiskt bli ritkigt kul att få en liten bebis i familjen , hoppas bara att man träffas lite oftare så att man får kontakt med bebisen så den alltid kommer att tycka om mig. Tycker hon/han illa om mig vet jag inte vad jag skulle ta mig till, jag älskar ju barn :D:D

Nej nu ska jag ta och vandra ner och möta min underbara vän snart Sofia , hon är den bästa man kan ha. Man kan verkligen prata om allt med henne. Hon är helt underbart snäll och gullig. Jag är verkligen lyckligtlottad.

Det är alltid skönt att kunna prata med någon om allting som händer , det känns ju som man har hamnat lite på sidan av turen. Men när man tänker på att man har en underbar vän och att man snart ska bli moster så känns allt mycket lättare , eller iaf lite =)

Hej då nu ska jag knalla iväg. Hejs.

Idag har jag varit i skolan och haft lite lektioner sen kom jag slutligen hem vid 2 tiden , och då var jag jätte hungrig så jag gjorde mig en baguet en väldigt god sådan med ost osv i.

Sen hände det en massa saker mellan mig och mamma som jag varken vill eller orkar med att skriva om.

Men dessa saker som hände gjorde mig väldigt väldigt förtvivlad och ledsen både över detta som hände nu plus att jag vart ledsen över precis allting som har hänt det senaste halvåret / året.

Jag grät så himla mycket att jag seriöst inte trodde att jag skulle orka mer,

det gjode ont när jag andades och det kändes bara som en stor klump i bröstet. Det kändes seriöst som mitt hjärta gick i två delar , bokstavligt talat.

(Vilket är någonting jag alltid brukar tycka är så himla töntigt och överdrivet när folk säger eller skriver man känner lixom bara "Men hallå... ett hjärta kan inte gå sönder , fan vad töntigt."

Men nu idag när jag kände denna smärta så förstod jag verkligen hur och vad människor som skriver och säger sådant menar.

Det är en smärta som verkligen känns förskräkligt sjukt ont. Jobbigt som fan var det.

Nu mår jag visserligen bättre tårarna har slutat rinna och det är lättare att andas igen. Vilket känns väldigt skönt , jag blev faktiskt lite orolig över mig själv.

Jag önskar bara att smärtan från allting som har hänt den senaste tiden kunde försvinna föralltid , att den aldrig ville komma tillbax iaf inte för desssa orsaker.

Men det går väl över med tiden , man måste ju som sagt låta

"Tiden läker alla sår."

Frågan är väl bara om det är helt sant men jag får väl hålla tummarna för det iaf.