Hur kan jag känna mig så onsynlig och samtidigt så synlig samtigigt?

fattar ni hur jag menar ?

Det känns som jag får alla sorters uppmärksamhet imellan åt. Att alla glor på mig och tänker massa saker om mig.

Samtidigt som det känns att inte en ända människa ser mig för den jag är.

Alltså det låter säkert konsitigt, men ni kanske ändå förstår hur jag tänker i detta?

Plus att den personen som man verkligen vill ska se mig, ser mig aldrig.

Det känns som jag skulle kunna stå och skrika i örat och slå på personen utan att personen skulle reagera för fem öre.

Det känns väldigt konstigt.

Varför kan inte personen bara se mig, och lära känna mig.
Jag är inte så dum som jag ser ut! =P hehe.

Jag kan faktiskt både vara rolig, trevlig och snäll. Men ibland känns det inte riktigt som att folk ger mig chansen till att vara allt det där. Utan att jag bara ska vara någonting utavdet, eller ingenting alls. Utan bara vara där som en onsynligfläck.

Ursch, jag vet inte vad det är med mig. Jag har nog gått in i en deppig period igen. Hatar sånna perioder. Inte trevliga alls faktiskt.

Men man får göra det bästa av situationen och le och vara glad trotts alla andra kännslor man har som bubblar inom än.

Det löser sig med tiden det där.

Jaja, nu ska jag lägga mig och titta på gilmore girles och bara ta det lungt.

I morgon är det marknad igen, alltid samma jävla skit och samma människor på den där marknaden, men ändå vill man gå på det. Hur kommer det sig ientligen? Man hatar någonting ganska mycket, men vill ändå gå på den varje år. Skummt ientligen. Men jag ska gå iaf. Vem vet, det kanske blir roligt iår?

Jag ska köpa en tröja till lille Linus iaf, det är en sak som är bestämd. Någonting måste min lilla favorit kille få. =D Han är ju typ min älskling ! =D

jaja. Hejs.